Det är ingen skräll att det i spanskan finns två tempus för futurum, det vill säga två sätt att uttrycka framtid: Ett för saker som är man har tänkt göra och faktiskt kommer att göra och ett för saker som man säger att man ska göra som men aldrig blir av.
Det var sisådär 10 år sedan jag höll på med grammatik, men de senaste månaderna har jag varit tillbaka i världen med termer som subjekt och predikat, pluskvamperfekt och pronomen. Det finns dock vissa saker som skiljer spanskan från övriga språk jag kan (läs svenska, engelska och tyska) och en sak som jag inte tänker gå igenom här stavas
S U B J U N T I V O. Detta dyker upp när du lärt dig sisådär 11 olika tempus och tycker att du faktiskt kan prata ganska bra. Nej, då visar det sig att det finns en form till med flera olika tempus som används i stort sett hela tiden. Och jag vill inte ens tänka på hur det har låtit innan jag ens visste att det existerade.
Det roligaste och kanske minst förvånande är att det finns två sorters framtid i spanskan, futuro proximo och futuro simple. När jag läste i Nicaragua fick jag lära mig att futuro proximo är det som används och att den andra formen bara används i litteratur. Här i Spanien är det däremot annorlunda. Här används futuro proximo för saker som man faktiskt har tänkt göra, det vill säga som säkert kommer att det blir av. Den andra formen, som i stort sett alla spanjorer använder hela tiden, används för ”hipotesis”, det vill säga saker som man säger att man ska göra men som aldrig blir av.
Det är ju egentligen helt fantastiskt och det finns förmodligen inget annat språk där denna formen behövs.