Och det känns inte fel. Helt rätt snarare. Efter en vecka med galna vågor och ingen surf surfade jag La Concha idag. Med en temperatur på 4 grader och bitvis hagel, bitvis regn och bitvis sol var det aningens frostigt. Men absolut värt det.
Det värsta var efteråt. Eftersom jag bor alldeles vid surfstranden Zurriola är jag bortskämd. Zurriola går dock inte att surfa när vågorna är mer än 2,5 meter och då är La Concha bra. Ibland. I förmiddags till exempel, men det hör till saken att jag måste traska genom hela stan i våtdräkt för att ta mig dit. Och med en dyngsur och iskall våtdräkt är det VÄLDIGT kallt, för att inte säga iskallt – särskilt om händer och fötter. Brr.
Men efter en vecka utan surf (jag vet, jag håller på att bli knäpp) var jag extremt sugen på att surfa och att det idag varit vinterns hittills kallaste dag berörde mig inte. Jag funderade dock lite på om jag var störd när vi gick i och det haglade så att det smattrade på brädan. Men väl i var temperaturen helt okej och vågorna bra. Om Zurriola är svårt för att det är stort och galet så är La Cocha tvärtom. Men lätt? Nej. Vågen bryter snabbt, men utan den kraft som på Zurriola, vilket innebär en konstigt mix av att paddla som en dåre – fast ändå inte – och ställa sig upp tidigare. Jajaja, jag begriper inte det där. Varför kan den här sporten aldrig vara enkel?
Jag fångade i alla fall ganska många vågor men speciellt en våg ”de puta madre”, som Alejandra skulle ha sagt och den gjorde min dag. Hoppas få till en surfvända till innan jul. En trevlig fjärde advent med andra ord, men julstämning? Nja.