Ibland glömmer jag bort vad det är jag gillar med mitt jobb. Särskilt de veckor det går i 110, som förra veckan och förrförra. Tills viss del även denna, men idag blev jag påmind om vad jag tycker är roligast och helst skulle vilja göra hela tiden: Träffa människor och göra intervjuer, stora som små och med kända och okända personer.
I förmiddags förberedde jag två olika intervjuer, en med KC Wallberg och en med Daniel Richardsson. Även om jag skulle kunna göra en intervju med Daniel R uppochner är förberedelser a och o för att få ut det jag vill av den. Med Daniel är det den tredje intervjun till ett stort reportage om livet som skidåkare och ni som följer mig här vet att det är mitt bransch och både frågorna och intervjun skriver sig mer eller mindre själv. I morgon är det dags att prata försäsongsträning, slit och nu, ett halvår senare, hoppas jag att Daniel kan berätta hur han egentligen upplevde 15 km klassiskt på VM i Norge: Han var bäst i världen men åkte på världens sämsta skidor i sitt dittills viktigaste lopp.
Intervjun med KC Wallberg var desto knepigare fast samtidigt desto mer intressant. På något märkligt sätt är det ännu roligare och framför allt mer utmaning att intervjua någon om något som jag egentligen inte har så bra koll på. Som vin. Och mat. Givetvis gillar jag vin och mat, men jag brukar inte skriva om det, än mindre vara redaktör för en tidning om just vin. Det är jag nu och jag inser att de här personporträtten är min bästa gren och det absolut roligaste som går att göra. Oavsett om det handlar om världens bästa längdskidåkare, en ”chef-chef” eller en minister. Det är egentligen samma jobb oavsett och även om du vinner på att vara förberedd så handlar det om att lära känna och få en känsla för en människa – vilket är lika svårt eller lika lätt oavsett genre.
KC Wallberg är kock men som han säger ”jag är väldigt mycket okock i huvudet”. Kan man skriva så? Förmodligen inte. Vad betyder det? Det får du läsa i Vinsider som kommer med Svenska Dagbladet på tisdag. Då får du även läsa om hans besvärliga relation till rårivna morötter och skivad gurka. KC räddade hursomhelst min kanelbullens dag genom att bjuda på två av de godaste kanelbullarna på länge, en vanlig och en med kardemumma. Mycket kardemumma. De var nästan lika goda som mammas på bilden …
Jag jobbar fortfarande och ska förhoppningsvis prata lite resor och annat tänkbart jobb framöver alldeles strax. 85 timmars arbetsvecka är alldeles lagom, eller hur var det nu? Jag ser dock fram emot att få krypa upp i soffan till en riktig kärleksfilm ikväll. Höst är en bra tid för kärlek och jag ser även verkligen fram emot att snart få åka HEM till San Sebastián igen.