Lyssnade på Kristian Gidlunds sommarprat och alla medaljer och de fantastiska svenska framgångarna på VM samt att jag har cyklat från VM till den tragiska småstaden Vaala känns helt plötsligt väldigt oviktigt.
Sommarpratet satte saker i perspektiv. Och precis som när Lena Eliasson tog VM-brons på långdistansen var ögonen fyllda av tårar. Har du inte lyssnat på sommarpratet? Gör det. Framför allt tar jag med mig det här: ”Jobba inte för mycket. Låt inte känslorna stanna i era bröst. Våga säga nej. Våga säga ja.” Något som jag har försökt ägna mig åt på sistone. Det går inte jättebra, men i alla fall åt rätt håll. Och det mycket tack vare att jobbet inte är det viktigaste. Inte ens det näst viktigaste.
Att jobbet är kul är en annan sak. Och av den senaste veckans samtliga 12-timmarspass har de flesta varit riktigt kul. Jag otroligt glad att jag jobbar med just orientering där det alltid, oavsett om det är VM, EM eller SM är en avslappnad lättillgänglig miljö. Att jämföra med längdskidor som nästan alltid är väldigt lättbevakat, men när det är stora mästerskap är så in i helsike krångligt. VM i Vuokatti var nästan mer avslappnat än en stortävlingarna i Sverige; en ackrediterad hund bland annat.
Men nu är VM över för i år och jag är på väg till O-Ringen i Boden. På cykel. Det blev en lätt 7-milatur såhär första dagen.
