Vaknade i ett gammalt hus i Mohed och ska nu krypa till kojs på Bosön, Lidingö, Stockholm, Sweden. Har precis sett några avsnitt av Jon Olssons live upside down och jag inser med ens att jag är så normal man kan bli. Jag inser även att det måste vara något allvarligt fel på den killen. Alltså, hur galen kan man bli?
Där ligger jag i lä. Och jag ska tipsa min pappa om att kika lite på något avsnitt, då kommer han att inse att jag egentligen är väldigt normal. Jag insåg dock att det blir lite kringflackande liv denna månaden och även om Stockholm är min bas kommer jag att flänga runt en del, så klart. Men vad är det i jämförelse med Jon, som har 330 resdagar per år. Det roligaste och kanske mest galna klippet var när ett gäng alpina världsstjärnor, Ted Ligety bland annat, bygger ett hopp av grus i Nya Zeeland och hoppar med en gammal sönderslagen BMW.
Det känns alltid speciellt att komma till Bosön. Jag har haft så mycket kul här och miljön är sagolik och det jag gillar bäst med Stockholm. Det kändes också extra kul att hitta ett nummer av mitt alldeles egna IdrottOnline Magasin i receptionen. Efter många intensiva dagar med massor av folk runt omkring en och överallt var det faktiskt fantastiskt skönt med en kväll helt med mig själv. Hade tänkt ta igen lite av all den spanska jag har missat de senaste veckorna och vara lite seriös, men nä. Fastnade framför Jon Olssons oseriösa liv och blev lite inspirerad. Av honom, men på att göra om hans science fiction-liv till mer genomförbara normala grejer.
I morgon ska jag tillfälligt bli söderböna en vecka och framåt när jag ska flytta in i Marias lägenhet med världens bästa läge. Jag ser fram emot att få packa upp väskan och faktiskt bo mer än ett par nätter i samma säng. I natt var det hursomhelst faktiskt skönt att bara få sova i en säng med riktiga lakan och att få duscha i en riktig dusch inomhus.