Vaknade någotsånär utvilad och begav mig till Brocken för att reka vår vandringsdag i Goethes spår. Gick en lätt och lagom vandring med fantastiska vyer och jag slog av likheten med vildmarken i exempelvis Gyllbergen. Stor skog, mjuka och bölande berg och stora myrar.
Det intressanta med Brocken är att det känns som en rejäl topp, trots att den i själva verket bara är 1 141 meter. Men toppen är täckt med snö cirka 175 dagar varje år, har 85 dagar årligen med temperaturer under 0 grader, en årsmedeltemperatur på 2,9 grader och med vindhastigheter upp till 263 km/h.
På grund av väderförhållandena går trädgränsen redan vid 1100 meter, vilket är 800 meter lägre än exempelvis i Alperna och därför är toppen karg och kal. Och nedanför = riktig vildmark.
Platsen är intressant ur en historisk synpunkt också då gränsen mellan gamla öst och väst mer eller mindre gick rakt igenom området vi vandrar i. En skylt med rubriken ”Naturen har inga gränser” och en text om det mörka kapitel som faktiskt bara är drygt 20 år tillbaka i tiden är ett utmärkt ställe för matpaus mitt i vår vandring.
Per skulle ta tåget upp till toppen och möta mig där. Det blev dock viss förvirring då ett tåg var inställt och Per inte hann upp samt då jag på toppen inte hade tillräckligt med pengar för att köpa biljetten hem (och heller ingen mobiltäckning). Hursomhelst var det en konduktör, Frau Niehus, som förutom att klippa biljetter och sälja konjak även hade med sig en biljett till mig.
Den gamla smalspåriga järnvägen som slingrar sig nerför var väl värd en åktur och det fattades bara skymten av en varg eller ett lo.