Över gränsen in i Nicaragua

Det blev tidig morgon. Igen. Det är inte direkt någon ”semesterresa” vi är på, inte ännu i alla fall. Bussen som skulle ta oss mot Nicaragua avgick 7.30 och trots att vi var där väldigt tidigt var vi långt ifrån först. Busstorget, det ena av sisådär åtta-tio busstorg i San José var fullt med folk, alla såg ut som latinamerikaner bortsett från en endaste kille. Jag hade föreställt mig att det skulle vara betydligt mer turister överallt, framför allt på bussar – men icke. Vi kom med bussen och fick äntligen platser bredvid varandra, eftersom bussresan skulle ta någonstans mellan fem och sju timmar (eller ännu mer, det var lite oklart innan avresan) var det skönt. Busschauffören körde fort, i vanlig ordning och hela bussen mer eller mindre låg i kurvorna på det som kallas Highway 1. Jag har läst om den vägen i guideböcker tidigare och med tanke på att den omskrivs som den enda stora väg i hela Mellanamerika trodde jag att den skulle vara stor. Nu i efterhand skulle jag kunna jämföra den med vägen mellan Norberg och Sala. Efter drygt fem timmar var vi framme vid gränsen. Det var väldigt oklart hur vi skulle bete oss där och det var inte direkt markerat med skyltar vart vi skulle gå. Att ta sig ut ur Costa Rica gick bra. Det gjorde det även att ta sig in i Nicargua med viss förvirring. Först fick vi gå sisådär 500 meter längs en grusväg, som skulle kunna vara en vanlig grusväg i vilken fattig håla som helst. Sedan kom vi fram till ett bord, security check. Två gränspoliser gick igenom våra väskor och strax efter att vi fått klartecken att fortsätta längs grusvägen brev vi uppraggade av en taxichaufför. Jobbigt tänkte jag först, men han visade sig bli guld värd och guidade oss genom diverse skumma passager för att så småningom ta oss in i Nicaragua. Först genom en lång instängslad tunnel och ut genom ett hål i stängslet. Sedan gick vi runt bland massa byggnader och slutligen pekade han in i ett litet slitet hus. Där var själva gränspolisen och efter sedvanlig passkoll fick vi gå vidare med en passstämpel rikare. Vi hakade på vår taxichaufför genom ytterligare ett mindre hål i stängslet, som kostade en dollar att passera. Mycket märkligt. Precis på andra sidan hålet stod vårt vrålåk, en rostig och väldigt smutsig gammal taxi – som troligtvis varit röd en gång i tiden. Men vad gjorde det. Han körde lugnt och stilla och tog oss till San Juan Del Sur på 45 minuter.

San Juan känns helt annorlunda än de ställen vi tidigare varit på. Det är slitet men väldigt charmigt och stämningen verkar vara avslappnad och skön.Samtidigt som det är fler turister här än på ställena vi varit på tidigare så är det ändå inte så många utlänningar här. Märkligt nog. Det verkar vara en skön mix av Nicaraguaner och turister, varar de sistnämnda verkar mest intresserade av surfing, öl och party. Jag fick en känsla av Koh Tao, min favoritö i Thailand och roligt nog sa Erika samma sak. Själva orten ligger väldigt vackert vid en stor bukt. Runt om finns gröna berg och själva läget påminner faktiskt om mitt paradis San Sebastián. Vi bor på ett Albergue juvenil, Casa el Oro, som även har surflektioner och surfuthyrning. Just nu sitter jag på taket och skriver med utsikt mot havet och bergen, riktigt nice. Precis som övriga byn är boendet väldigt slitet, men ändå väldigt charmigt. Vi har vår egen toalett och dusch och det känns väldigt skönt att få vara på ett ställe i mer än en natt. Vi bor mer eller mindre i surfbutiken och brädorna står lutade mot vår dörr. Det känns som att vi kommer att få några bra veckor här.