Resans näst värsta väg: Santa Teresa

Santa Teresa är en mysig liten by, väldigt liten dock och den enda gatan som går längs den drygt två kilometer långa stranden är sjukt dålig. Verkligen så dålig att den är jobbig att gå på och de enda fordon som klarar den smärtfritt verkar vara fyrhjulingarna och en och annan cross.

Idag är vår sista dag i Santa Teresa innan vi i morgon efter lunch ska åka buss tillbaka till ”fastlandet” (vi är visserligen bara på en halvö, men ändå). Sedan blir det en natt i San José innan vi flyger hem tidigt på onsdag morgon. Det känns lite trist att åka hem samtidigt som jag varit så inställd på fyra veckor att det nu skulle kännas märkligt att inte åka hem. Fyra veckor är ganska lagom. Det är inte en jättelång restid jämfört med många här, men samtidigt är det en väldigt lång restid jämfört med många hemma. När jag ska åka igen (inte om utan när) ska jag nog försöka åka ungefär samma period och kanske 5-6 veckor. Lite länge, men ändå inte jättelång tid.

Igår var vi på stranden. Det blev dock ingen surf eftersom vi tänkte spara den till idag. Nu har det visat sig att det kanske var en dålig idé. Just nu fullkomligen ösregnar det och vi hoppas verkligen att det spricker upp så att vi kan lapa lite mer sol, idag är ju vår nästsista chans till det. Dessutom vill jag verkligen surfa lite till. Igår gick vi länge längs den spartanska grusvägen och hamnade tillslut på en minimarknad när det var ett band som spelade. Våra amerikanska och kanadensiska vänner shoppade rejält, medan jag och Erika mest spanade. Efteråt gick vi och käkade på en restaurang som låg i närheten innan vi gick hem för att spela en ”white elephant christmas gift game” typ. Var och en hade köpt en liten present och sedan bytte vi, tog från varandra i en viss ordning. Det var amerikanska regler och inte alls lika kul som den liknande lek vi har hemma – där man inte öppnar paketen utan har tärningar och tar från varandra. Alltså dessa amerikaner. Igår var våra kompisaras sista kväll här och efter några drinkar och efter att de organiserat sin packning var det dags för ytterligare ett hejdå. Det har blivit några hejdå hittills och det känns ganska märkligt. Att umgås väldigt intensivt och förutsättningslöst under några dagar och veckor och sedan säga hejdå för att förmodligen aldrig ses igen. (Och egentligen vet man väldigt lite om varandra. Det man vet är var personen i fråga varit förut, vart den är på väg samt hur bra den är på att surfa. Mas o menos.) Förhoppningsvis kanske jag kommer att träffa åtminstone några av alla jag träffat här igen, någon gång någonstans i världen. Jag tror det.

Jag skriver det här och lyssnar på våra nyfunna franska surfvänner, som pratar fruktansvärt dålig engelska. Fransmän alltså.

Lämna en kommentar