Många skidåkare håller även på med surfing och tvärtom. Det är dock betydligt fler som har rätt att kalla sig skidåkare än surfare. Själv vet jag inte riktigt när det går att kalla sig för surfare. Hittills har jag fått några riktiga vågor, men att harva omkring i det vita vattnet och sedan göra några tappra försök ute i de gröna vågorna räcker inte för att kalla sig för surfare. Jag är i alla fall skidåkare och i ärlighetens namn är skidåkning så mycket enklare, så mycket mer avslappnande och så mycket roligare. Eller?
Idag var vinterns första dag med skidåkning. Riktig skidåkning alltså. För att jag redan åkt sisådär 20 mil längdskidor räknas inte. Nu pratar vi alpin skidåkning och det är den sport som om möjligt skulle kunna vara jämförbar med surfing. Fast ändå inte.
Jämfört med den senaste månadens tårar, slit och elände i vågorna i Nicaragua var det en otroligt skön känsla att faktiskt vara bra på någonting och faktiskt känna att det är jag som bestämmer vad skidorna ska göra eller inte. Den känslan infann sig kanske en hundradels sekund under en månads surfing. Eller nej, inte ens det. På surfbrädan är det havet och vågorna som bestämmer – precis allting.
Jag ska inte säga att jag var bra på skidåkning efter säg 20 dagars skidåkning, men jag var i alla fall hyfsad – vilket vore synd att säga att jag var på surfing. Nej, skidåkning är helt sjukt mycket lättare än vad surfing är. Punkt slut. Det sägs att det krävs 10 000 timmars träning för att bli riktigt bra på någonting, oavsett vad det är. Jag räknar.
Under de senaste 10 åren har jag kanske snittat 20 skiddagar per år, nej mer. Säg 30. (Det är en hel månad jag vet …) Rent effektivt kanske jag åker säg fyra timmar i snitt per dag. Det innebär 30×20=600 timmar/år (vilket låter sjukt mycket och är något färre än vad Charlotte Kalla tränar men men … eftersom jag inte räknat alla skiddagar jag haft som liten så kanske det ändå är okej). 600×10=6000, vilket skulle innebära att jag skulle behöva ungefär 4000 skidtimmar till innan jag är riktigt bra. Det låter rimligt.
Låt se. För två år sedan surfade jag kanske totalt sex timmar. Detta året kanske jag surfat totalt 10 i Spanien och 20 i Nicaragua, vilket blir totalt 36 timmar och innebär att jag behöver 9964 ytterligare innan jag skulle kunna klassas som riktigt bra.
6000 timmar kontra 36. Okej då, det är väl inte så konstigt att jag är en smula sämre på surfing än på skidor. Men att det ska vara så jäkla svårt. Det är sjukt frustrerande och samtidigt gör det att jag bara blir mer och mer taggad på att faktiskt försöka bli bra (eller i alla fall bättre).
Det är bara en liten liten skillnad i inlärningsstadiet: Efter en timmes skidlektion med en total nybörjare kan den mer eller mindre alla åka liften upp i den lättaste backen och ta sig ner med svängar både åt höger och åt vänster samt stanna. Backen är åtminstone stilla och nybörjaren kan helt och hållet fokusera på sig själv och skidorna. På en surfbräda rör sig allting och det går helt enkelt inte att välja knappliften och den flacka gröna backen. Självklart kan du välja de vita vågorna, men det har vi ju redan slagit fast att det inte är surfing. Ska du ut i de riktiga vågorna är det bara att gilla läget och vara beredd på att det faktiskt är havet som bestämmer om du ska ta en grön, blå, röd eller svart våg.
I morgon och hela helgen har jag tydligen tagit ledigt från ”jobbet” för att köra skidskola. Barn står på schemat – glidare närmare bestämt – och det ska bli sjukt kul.