De senaste dagarna har det varit så kass väder att jag känt det som en befrielse att jag bestämt mig för att lämna den här hålan. Usch. Fast jag vet ju att det går över så fort solen dyker upp igen och i morgon ska jag leta rätt på solen på franska sidan.
Jag förstår inte hur mycket det kan regna. På samma gång. Det är helt otroligt att det inte går att springa 10 meter över gatan utan att bli totalt genomblöt. Och efter en veckas mer eller mindre ösregn börjar jag bli lite less. Visserligen har det varit bra vågor och ösregn gör att det är betydligt mindre konkurrens om vågorna. Men ändå. Nu får det vara nog.
Idag och igår har jag mer eller mindre varit inomhus och pluggat hela dagen bortsett från en eller ett par tränings- och surfpauser. Jag har läst och läst och läst i La voz dormida, som faktiskt är en av de bästa spanska böckerna jag har läst hittills – men den tar liksom aldrig slut. Jag har även tänkt och planerat en del inför min flytt till Sverige och även inför kommande helgs väldigt spontana snabbvända till just Sverige. Jag fick sådan Sverigefeber att jag nyss såg det första avsnittet av Mästarnas mästare, som sändes idag. Och det gick ju väldigt bra för Annichen, som jag kommer att tillbringa mycket tid med från och med juli. Det ser jag fram emot.
Imorgon ska jag utrikes, även om att korsa gränsen till Frankrike knapps räknas. Tidigt i morgon bitti bär det av till franska surfmeckat Hossegor där jag ska fota lite vältränade livräddare och umgås. Väderprognosen säger att det ska bli sol, men jag tror inte på det förrän jag ser den med egna ögon. Men hoppas, hoppas.