Tillbaka i något slags vardag

Jag har inte skrivit på länge. Jag vet. Jag hade dock tänkt komma tillbaka till något slags vardag förra veckan, men händelserna i Oslo kom emellan. Jag har inga ord för det som hänt. Alla ord har redan sagts.

Det där med vardag är ett relativt begrepp och min vardag är ingen annans. Ingen av de döda ungdomarna kommer dock att uppleva någon vardag igen och jag tror inte heller att deras föräldrar och vänner kommer att uppleva samma vardag som förut. Någonsin.

Min vardag ser dock inte heller ut som den gjort förut, även om min förhoppningsvis kommer att bli till det bättre. Det känns märkligt att skriva om en bra vardag i dagar som dessa. Det känns dessutom väldigt märkligt att skriva om sport och glädje just nu. Men på något sätt fortsätter vardagen och ingen kan ta ifrån Cadel Evans glädjen i ögonen efter att ha korsat mållinjen som segrare i Tour de France. Ingen kan heller klandra spelarna i Uruguay som jublade, dansade och skrek efter att ha slagit Paraguay i finalen i Copa America. Ingen kan heller ta ifrån Stefan Ishizaki det ursnygga målet som sänkte Djurgården bara för några minuter sedan. Ingen kan heller blunda för Jerker Lysells överlägsenhet inom sprintorientering.

Jag ser det jag ser. Jag skriver om det men känner inte glädjen. För att komma på lite bättre tankar kollar jag igenom mina bilder från Oslo i vintras. Från Holmenkollen och den glädje som utspelades under VM. Den glädje som upplevdes då och som för mig och för många andra är just förknippad med Oslo och inte finns någon annanstans inom skidsporten. Den finns där någonstans även nu. Även om det är gråten och tårarna som syns. Men Oslo och Norge kommer att komma tillbaka. Det är jag säker på.

Jag trodde inte att jag hade ord, men när jag väl började skriva fanns de där. Ogenomtänkt. Ärligt.

I morgon åker jag till Mohed för några dagars jobb på O-Ringen. Min nya bra vardag.
I morgon tror jag att jag är redo att berätta mer om den.
I morgon är en annan dag.